Retorikk-konferansens siste dag åpnet med et modig innlegg av key note Sonja K. Foss, en veteran innen retorikkforskningen, med en mye brukt lærebok på samvittigheten. Hun er også en feministisk helt for mange. Hun lanserte et “nytt” paradigme for “constructed potentiality” hvor mennesker oppmuntres til å skape virkelighet gjennom å fortolke og søke forståelse i stedet for å overtale. Vi må starte med oss selv. En fange kan være mer fri enn sin vokter ved å betrakte seg selv som fri. Mange undersøkelser viser at den som ser på seg selv som fattig får dårligere helse enn den naboen som tjener like lite, men som ikke betrakter seg som fattig. Gjør vi oss til ofre, blir vi ofre. Viljens makt er stor.
Det ble innvendt at dette ikke er nytt, vi kjenner tankene igjen fra tysk idealisme og fra mange religioner. Dette innrømte Foss glatt, men det er nytt som et retorisk hovedperspektiv, for i retorikken har hovedtendensen vært å sette overbevisningen av mennesker i sentrum (”paradigm of constricted potentiality”).
Hvorfor modig? Fordi enhver skandinavisk forsamling av retorikere nødvendigvis vil være grunnleggende skeptisk til alt som kan smake av individualistisk lykke-filosofi. Hvor blir det av maktperspektivet? Og kollektivet? Og den helt nødvendige forståelsen av individets sosiale samhandling? Og hva er egentlig det teoretiske fundamentet for Foss’ påstått nye paradigme? Disse spørsmålene haglet selvsagt etter innlegget. Og i de mange pause- og lunsjsamtalene ble hun kritisert for ikke å benytte Bourdieus habitus-begrep, som ligger snublende nær: Før fangen og den fattige kan starte med mental trening og selvrealisering med lenke rundt foten og rumlende mage må hun og han ha noen sosialt ervervede retoriske og tankemessige ressurser å øse av…
For Sakprosabloggens journalist var foredraget ikke desto mindre inspirerende, provoserende og tankevekkende. Det finnes grovt sett fire hovedtyper av keynote speakers: a) De som reiser verden rundt med det samme foredraget år etter år til budskapet har størknet. b) De som tilpasser seg konferansenes doxa og ”pleaser” forsamlingen med det de liker å høre, ikke minst dagens obligatoriske helter blant teoretikerne. c) De som presenterer ferske, solide og godt teoretisk funderte forskningsresultater som utløser begrunnet applaus og beundring. d) De som på en inviterende måte deler sine nye, uferdige tanker med kolleger. På denne konferansen har vi hatt gleden av å ha to kvinnelige key notes av den siste typen.
Før de med god grunn stolte konferanselederne Kjeldsen og Rosengren kunne ønske vel hjem, hadde vi blitt opplyst om en helt sjokkerende politisk utvikling i Ungarn, men også om en sterkt ironisk, Facebook-basert motbevegelse som det tilsynelatende eneste retoriske håret i suppen for en de facto ettpartistat. Vi fikk øynene opp for utstillingsdukkenes (”mannequien-ene”s) skiftende retoriske roller verden over og vi fikk ørene opp for Mads Rosengrens siste bok, sterkt inspirert av Ernst Cassirer. Og mye, mye mer. Vel blåst, Södertörn!
Les mer fra siste dag på retorikk-konferansen her.
Reflexion efter den s.k. ”Fjärde”1) Nordiska retorikkonferensen
Sedan Retoriken etablerades på nytt som universitetsämne har den – i mångt och mycket och trots många goda insatser – utvecklats i samma vilseledande riktning som rådde förut. Uppfattningen om Retoriken som ”konsten att övertyga” och dess användning som ”teknik” snarare än som vetenskap och som konst, gör att man inte inser värdet av Retoriken som det mest grundläggande studieämnet. Varje Retorikkonferens som samlar de retorikengagerade i norden, visar hur man diskuterar Retorikens användning för olika syften, i många olika sammanhang, men låter Retoriken och dess studieobjekt (”retoriken” som språkets struktur, uppkomst och betydelse) ganska obeaktade. Det faktum att s k ”retoriker” inte ens inser att ordet ”retorik” är metonymiskt och att studieobjektet och studieämnet blandas samman i talet om ”retorik”, är ganska avslöjande.
Retoriken (d.v.s. studieämnet) uppträder ibland som en granskande analys av språket. Det är helt korrekt. Men vem granskar själva Retoriken som språklig kunskaps-konstruktion? En rad inlärda regler och en klassiskt förgivettagen begreppsapparat tas, ganska okritiskt, för givet. Retoriken antas vara en teknik att bruka språket på ett givet sätt. När Retoriken tas i detta sammanhang som granskningsinstrument så handlar det om att undersöka huruvida språket används på ett effektivt sätt, genom att tillämpa klassiska kriterier. Men Retoriken själv granskas inte Den tas för given. När frågan om det ”metakognitiva” togs upp i en diskussion fanns någon som inte förstod vad denna metakognitivitet betyder. Det är knappast någon som förstår att Retoriken kräver självgranskning, metakognitivitet och metalogik, dvs. själv rannsakan, inte bara rannsakan av andra.
1) Årets Nordiska retorikkonferens är inte den fjärde, utan den femte. Den allra första Nordiska Retorikkonferensen ägde rum 2-6 december 1991 i Stockholm (på Nordplan, Skeppsholmen). Det blev en utmärkt sammankomst som fick många retorikengagerade att lära känna och stifta kontakt med varandra. Det kan utan överdrift påstås att denna träff lade grunden till den etablering av Retoriken som högskoleämne som tidigare bara funnits i Uppsala med Kurt Johannessons professur. Han var också en av föreläsarna. Att denna första nordiska retorikkonferens inte räknades med, när någon, flera år därefter, anordnade något med benämningen ”Första Nordiska Retorikkonferens”, har sin förklaring i personliga omständigheter som vi ska lämna därhän.
Låt mig lägga fram följande
RETORIKENS MANIFEST
Retorikernas viktigaste uppgift idag – även om det är mycket begärt att kräva detta av dem – torde vara, enligt min mening, att bekämpa den rådande uppfattningen av språket och visa att Retoriken är ett grundläggande studieämne som reflekterar över språket och torde vara människans mest ofrånkomliga kunskap för det talande och sociala djuret som människan är.
Människan blir herre över sin egen historia genom att medvetet behärska de verktyg som kan leda därtill. Och det mest grundläggande verktyget för detta, men också för att skapa och utveckla andra verktyg, är SPRÅKET.
Vi har ofta fått tro att det mest grundläggande för vår sociokulturella utveckling är Logiken. Men Logiken är ingenting annat är en uppfinning som försöker hjälpa oss att förstå naturen så att vi kan behärska den och dess givna lagar. Mänskligt liv är dock inte bara vetenskap utan också handling. Även vetenskapen är ett resultat av medvetna kunskapsval, d.v.s. en handlingens ”logik” som inte bara söker kunskap om vad något ”är” utan om förmågan att, efter moget övervägande, bedöma och uttrycka det som har varit och uttrycka (utan att låta sig vilseledas av ofrånkomliga metaforiska och framförallt metonymiska konstruktioner eller av förutfattade meningar) det som är lämpligt för att åstadkomma ett fungerande liv i gemenskap. Med andra ord: Retorik är det som kan kallas ”logik om det goda”, inte bara ”om det sanna”, som gör anspråk på neutral objektivt mening. Logiken ska betjäna Retoriken, inte tvärtom. Retorik är inte en ”fuzzy logic”, utan en ”levande logik”. Logik är en ”retorisk käpp” och en kalkyl som också är beroende av retoriska villkor enligt principen ”ceteris paribus”.
Bruket av språket (retoriken) är människans naturligt ofrånkomliga aktivitet. Utan logos skulle människan vara antingen en gud eller ett djur av annat slag, säger Aristoteles. När människor blev medvetna därom utvecklade de (med hjälp av skriftspråket) en vetenskap som kallas Retorik. Retoriken är således en uppfinning som hanterar och bearbetar kunskapsmässigt ett upptäckt: retoriken. Samma ord (ordet ”retorik”) används således för studieobjektet (språkbruket) som för den kunskap som har språkbruket som objekt. Den s.k. ”retoriken” visar sig i vårt sätt att använda språket och Retorik, som teorietisk konstruktion, utvecklas just genom att medvetet betrakta hur vi skapar och hur vi brukar språket (retoriken). Därefter uppstår Logiken (en teknisk uppfinning, en kalkyl för tankehantering) med bestämt kunskapssyfte.
Det viktiga med Retoriken är dess kritiska, hermeneutiska granskning av språkbruket, så att vi blir medvetna om såväl dess positiva som dess mångtydiga och vilseledande användning. Det handlar om behärskningen av verktyget inte om dess aningslösa användning.
Retoriken är således vetenskapen om språket i största allmänhet. Som sådant blir Retoriken det mest grundläggande studieämnet i en skola som försöker utbilda oss till goda samhällsmedborgare. Kunskapen om Retorik – uppfattad på detta sätt och inte som (manipulativ) övertygelseteknik – är ofrånkomlig för att begripa kunskapens roll och utveckling. Den är framförallt nödvändig för ett medvetet handlande i gemenskap. Retorik står just för medvetenhet och blir en kunskapens teori. En medveten Retorik är grunden till Etiken och Politiken.
Detta var min allra första retorikkonferens, så jag har inga andra att jämföra med, men jag fick mycket att tänka på och träffade flera mycket intressanta och trevliga människor, både retoriker, föreläsare, lärare och studiekamrater. Tack till er alla som var där.
Tack Johan för en fin summering av «fjärde» retorikkonferensen – tänk att det fanns en innan! – och då särskilt Foss tankar om constructed potentiality. Själv tyckte jag som ny retorikstudent att det var ett friskt perspektiv, men jag har ju inte samma referensramar som professorerna och andra mer utbildade som hade invändningar, förstås. Exemplet med fången fick extra kraft hos mig, som arbetat som vårdare på fängelse i somras. Jag hade den bestämda känslan av att vissa intagna såg sig som och betedde sig friare än jag kände mig, som inlåst tio timmar om dagen och fastlåst i ett bestämt beteendemönster och av arbetsbeskrivningar. Man kan också se fängelset som ett monument över samhällets rädsla för den mentala kraft och handlingsfrihet vissa intagna besitter med sin patologiska brist på empati, till exempel.
Jag såg constructed potentiality ungefär som matematikens imaginära tal, som ju är omöjliga, men som faktiskt visade sig användbara ändå. Nu är ju retorik inte precis matematik, men ändå, som tankekonstruktion tyckte jag om den. Kanske visar den sig bärkraftig senare. Den som lever, prövar och studerar får se.
Tack också José för ditt inlägg om retorikens roll och betydelse. Det är alltid bra att få perspektiv från annat håll än läroböckerna, även om jag gillar de flesta vi har i listorna. Det händer mycket i och kring retorikstudierna, så det är spännande att få vara en del av den diskursen och ett sant privilegium, även om jag känner mig som en matad gås och plågas svårt av mindervärdeskomplex för närvarande. En rätt skön känsla, trots allt, som att vara olyckligt kär.
Med ett citat från en föreläsning av engelske framtidsforskaren Peter Russel: «Do you think your life is hectic? Don’t worry, it’ll soon be much worse.»
:o)
Per
Ett problem med olika uppfattningar om Retorik är att man uppfattar dem som alternativa, när de ofta kompletterar varandra. Av gammal vana uppfattas Retorik som ett lärande om hur man ska tala för att övertyga. Några skulle säga att det är bara hur man ska tala, utan att övertyga skall vara det avgörande. Det kan finnas andra syften än att övertyga. Konsten att «påverka» kan vara bättre. Man kan då tycka att «konsten att uttrycka» är ännu bättre. Några kan åberopa Aristoteles ordagrant och säga: «det är inte konsten att övertyga utan konsten att bedöma vad som ska göras för att övertyga». Allt hänger då fortfarande samman med att det grekiska ordet «pisteuo» betyder övertyga, vilken inte alls stämmer. Det handlar om att vara trovärdig eller tillitsgivande, inte om att övertyga.
Negationen (att säga var Retorik inte är) ska inte likställas med en relativ negation: «Retorik är inte bara». Man behöver inte likställa: «det är inte» med «det är inte bara». Problemet med Retoriken är således inte att man använder den med visst konkret syfte, utan att man tror att det bara är detta syfte som gäller.
Vi behöver en vidgad uppfattning om Retoriken som inte behöver förneka värdet av enskilda sätt och enskilda syften med talekonsten och språkbruket: en uppfattning som försöker få vara mer fullständig och sammansatt. Det är viktigt att finna en allmän definition som lyckas ge uttryck åt alla möjliga användningar av språket i olika situationer. «Konsten att tala» har man ibland uppfattat som det mest övergripande, men risken med en allomfattande definition är att det kan bli ganska oprecis. Det kan också ifrågasättas om «konsten att tala» verkligen står för en heltäckande definition av Retorik. Varför ska då inte också «konsten att lyssna» vara tas med i beräkningen? Retorik, betraktad som retorikkunskap, kräver förmåga att granska det som sägs, hur det sägs och vad det visar eller avslojar om talaren eller författaren, om hans syn på den oss andra och om hans kunskaper, hans idéer och hans sätt att tänka. Låt oss då börja tala om en «Rethorica loquens» och en «Rhetorica audiens». Man ska kunna lyssna och bedöma och man ska kunna uttrycka sig medvetet om vad man gör.
Ni kanske märker att jag skriver «Retorik» med stort R, men om «retorikkunskap» med litet r. Man kan kanske skilja också mellen «kunskap om retorik» och kunskap i Retorik». Vi har svårt att se den metonymi som föreligger i ordet «retorik», trots att vi, som retorikkunniga, borde veta bättre. Att tala är «retorik» (det man gör) men när man studerar hur det går till och när man skapar en begreppsapparat och förklaringar om det, då studerar vi det retoriska i ett vetenskapligt konstruerat ämne som heter Retorik. Paradoxen här är att Retoriken också uppenbarar sig retorisk (genom ord). Detta borde kräva att vi ska granska vår konstruerade Retorik (den teoretiskt beskrivna retorikkunskapen) med samma instrument som vi använder för att granska andra språkbruk, andra retoriska situationer. Utan att se sig själv i spegeln blir Retorik aldrig en vetenskap. I bästa fall blir den en teknik. Allt vetenskapligt språk ska kunna granskas med Retorikens hjälp, men då måste Retoriken granska sig själv. Den måste se sig själv i en spegel för att bli godtagen som vetenskaplig kunskap.