Anders Sigrell på Høgskolen i Oslo

Om du ikke fikk med deg retorikkprofessor Anders Sigrell på mandagens retorikkseminar, får du nå en ny sjanse. Fredag 18. februar kommer han nemlig til Høgskolen i Oslo for å snakke om retorikk som didaktisk emne. Med utgangspunkt i sin bok «Retorik för lärare – konsten att välja språk konstruktivt» vil han blant annet ta for seg retorikken som metaspråk, og diskutere hvordan retorikken kan brukes til å reflektere over kommunikasjonssituasjoners vilkår og utfall.

Tid: fredag 18. februar kl 09.00-11.15

Sted: aud. 2, Anna Sethnes hus, Høgskolen i Oslo

Diskutér på facebook

3 kommentarer til “Anders Sigrell på Høgskolen i Oslo

  1. Eftersom ni är intresserade av Retorikens retorik och jag håller på att arbeta med denna fråga, bifogar jag nu en text (och därefter en till) som jag har skickat runt. Sigrell känner till den.
    —————————————————————————-
    RETORIKEN: konsten att leva med språket så som man lär andra om det

    I

    En bloggare i Retorikexpertens hemsida skriver att han länge märkt att avsaknaden av gemensamma definitioner av koncept, roller, metoder, m m inom en organisation kan förlama dess utveckling och förändringsarbete. Från denna allmänt inledande kommentar övergår han till att konstatera den splittring som föreligger, bland dem som är sysselsatta med ”retoriken”, ang. dess definition och omfattning .

    Lite burdust skulle man ”retoriskt” säga: frågan är fel ställd. Det ligger i en medveten retorikers uppgift att lyfta sig i håret, eller se sig i en spegel, och ställa sig frågan om en frågas berättigande och om dess formulering. Retorik borde vänja oss att se vår egen näsa, inte att, ”utan vidare”, gå vidare och se längre än näsan, såsom det brukar anbefallas.

    Vi har blivit vana att börja lära oss ett ämne genom att utgå från en given definition. Det är sunt att reagera, när en lärare vill få in oss på ett givet spår genom att allra först definiera vad ämnet ska gå ut på och bestå av. Som retoriklärare vid Södertörn brukade jag klargöra att jag inte är beredd att utgå från en fast definition, innan vi börjat komma in i ämnet, särskilt om det gäller ”retorik”. Att definiera något är redan i sig en retorisk uppgift och att från början bestämma till hundra procent vad ”retorik” ska omfatta och syssla med eller ej, det står i strid mot ett retoriskt sökande av vad retorik innebär och leder till. Det är själva sökandet, den egna erfarenheten och reflexionen (reflexen är spegelns egenskap) som varje lärare bör bjuda sina studenter att hänga med på.

    Det som har varit problemet med ”retoriken” är inte att man har definierat för lite, utan tvärtom, att man har låst fast den för starkt och för enkelspårigt, redan frän början.
    ”Nog är det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Eller också ett jämförbart spanskt citat i svensk översättning: ”Vandraren, vägen finns inte. Vägen görs medan man vandrar”. Vägen till klokheten – om man följer den beskrivning som Joahnnes av Korset gör för saligheten – blir som en vandring uppför ett berg. När man har kommit längst upp, då ser man den genomgångna vägen uppifrån och en skylt som säger: ”Härifrån finns ingen väg längre, ty den kloke behöver inga regler, han är sin egen regel”.

    Språket är en av de första kunskaper vi får i oss och vi har en rad uppfattningar som tas för givna, utan att vi någonsin undersöker om det förhåller sig såsom vi fått lära oss. Ett sådant exempel är den uppfattning att ”substantiv betecknar ting och verb betecknar vad vi gör”. Just ordagrant så svarade i ett radioprogram en tonåring som tillfrågades om detta. Utan reflexion kan vi aldrig få en egen uppfattning av någonting. All reflexion görs med språkets hjälp. Men då måste vi också reflektera över språket. Den som aldrig gör det och över språket och över det som han/hon lärt sig om språket av andra, kan aldrig få någorlunda full förståelse av någonting.

    De som anser sig vara retorikexperter brukar inte skilja mellan språkbruket och kunskapen om språkbruket. De uppfattar dessutom Retoriken som en teknik, inte som en konst. Grekerna hade (såsom Collingwood noterat) svårt att skilja mellan konst och hantverk och det grekiska ordet ”tekne” blev vilseledande. Det betyder på samma gång konst, regelsystem och etablerad vetenskap om hur man gör något. Retorikutbildningen, sedan vi fick den tillbaka, har ånyo blivit ett okritiskt antagande, en inlärning av några ”definierade” begrepp och förgivettagna tillvägagångssätt. Retorik innebär dock, om något, en kritisk granskande verksamhet av språkbruket. Men det som saknas är en granskning av retorikuppfattningen: en ”Retorikens Retorik”.

    Låt oss komma tillbaka till definitionsproblemet.
    När någon frågar mig ”hur definierar du det där?” så frågar jag tillbaka: ”hur definierat du ’definition’?”. Det finns en vilseledande uppfattning om ordet ”definition” som uppfattas som ett slags ”förhandsfastställande av betydelsen” i ordet, dvs. som ett slags dikterad ”identifikation”. Orden som använts mycket missbrukas ofta och då kan det vara klokt att gå tillbaka till ordets ursprung och sammansättning. Att ”de-finiera” är inte att fastställa begreppets betydelse inåt, utan snarare (säger ”snarare”, för att inte heller utesluta) att relatera den till andra kunskaper: dvs. att sär-skilja. En klok människa är den som besitter ”ur-skillnings-förmåga”. Det är när vi kan jämföra och skilja, som vi kan följa en identifieringsprocess. Det kräver en lång erfarenhet och en lång vandring. Språkbruket är något som man kan bara lära sig att förstå genom bruket. Det räcker inte med grammatik för att lära sig ett språk.
    xxxxxxx
    Vad är då ”retorik”? Redan i denna fråga råder en viss förvirring. Ordet ”retorik” började användas när man upptäckte och gav namn åt något som man höll på med: att tala och byta tankar med varandra med hjälp av ord. Först därefter uppmärksammades upptäckten ”teoretiskt”, och fick namnet ”retorik”. Nietszche säger att ”retoriken är språket”. Han menar att ”retorik” är namnet på det vi gör, när vi talar. Andra djur kommunicerar, de talar inte. Det gäller sock att vara uppmärksam på alla de metonymiska sammablandningar som vi begår med orden. När vi säger ”språket” menar vi ibland ordförrådet därför har vi känt oss tvungna numera att säga ”språkandet”, när vi menar ”bruket” av orden, trots att verbet ”språka” handlar egentligen om ett mer specifikt bruk av språket. Tyskarna har det lättare. De talar om ”die Sprache” och ”das Sprechen”.

    För att kunna förstå vad vi gör när vi talar, det s k ”språkbruket” (utan att blanda ihop det med redskapen) utvecklar man så småningom en reflekterad kunskap: en ”teori” om hur språket används. Då har vi överskridit vår upptäckt och är inne på en uppfinning som också kallas ”retorik”, när det egentligen handlar om en ”teori om retoriken”, en teoretisk begreppsapparat som, liksom en utsiktsplats hjälper oss att betrakta och förstår ”hur det går till när vi brukar språket”, samt ”vilka kommunikativa syften som kan föreligga” och ”hur man ska välja rätt sätt att bruka språket” i en eller annan situation, för att nå det som kommunikationen åsyftar. Från en observation övergår vi till en förståelse som etablerar ett igenkännande begreppsapparat inbyggd i teoretiska förklaringar och, i förlängningen av det, ett regelsystem för att använda språket målmedvetet.

    Från en spontan användning (retorik) har vi fått en vetenskap och en teknik, som också kallas ”retorik”, trots att det är bara dess reflekterande spegel. Att vi, under ordet ”retorik” blandar ihop vad vi gör med språket med en teoretisk förklaring av det, är en retorisk black-om-foten, en metonymisk vilseledande sammanblandning mellan det som upptäckts och studeras och en uppfinning som blir resultatet av detta studium. Man blandar ihop matvarorna med matlagningen. Därför har jag numera känt mig tvungen att skriva ”retorik” (med liten bokstav) – när det handlar om det i grunden studerade föremålet – och ”Retorik” (med stor bokstav) när det handlar om själva studiet av ”retoriken” ( det tekniska regelsystemet som rekommenderas för att nå förståelse och resultat, men även för det teoretiskt uppnådda resultatet av ”retorikens” betraktelse). Dessa två aspekter skiljs ibland genom att tala om ”Teoretisk retorik” och ”Praktisk retorik”. Vilken ser ut att klargöra begreppen, utan att heller göra det, eftersom ordet ”teori” betecknar också något som vi gör (en mental, beskrivande och systematiserande praktik). ”Teori” är också ett metonymiskt vacklande uttryck, som används både för ”tänkandet” och ”det färdigttänkta”, dvs. för den studerande aktiviteten och denna aktivitets resultat). Det gäller att hålla tungan rätt i hjärnan, när man använder dessa ord.
    En ”teori om språkbruk” kräver själv och kan inte komma till utan ”bruket av språk”. Då måste även den teoretiska konstruktionen undersökas retoriskt, om vi, som kallar oss ”retoriker”, ska leva som vi lär.

    Någon kan säkert bli yr i huvudet av mina resonemang och tycka att jag krånglar till utan att skapa klarhet. Jag vill bara, helt fräckt säga, att den som inte förmår att hänga med och skilja mellan dessa aspekter, kan knappast ha rätt att betrakta sig som ”utbildad retoriker”, än mindre att presentera sig som sådan.
    ——–

  2. Nu kommer del II om Retorikens retorik
    ———————————————————————
    Att göra själv som man ”lär” andra ut.

    II

    Hur ska ”retorik” definieras, om vi med definition (finis = gräns) menar ”särskiljande av något från det som är närliggande”. ”Vad menar du med ’retorik’?” låter för mig bättre än ”Hur definierar du ’retoriken’”? Att ”definiera” kan man kanske inte göra från början utan snarare när man kommit en bit på vägen. Fin står, som sagt, för ”gräns” och även för ”slutpunkt”. Man definierar vad något är i kontrast med vad det inte är. Det handlar om utövande av sin urskiljningsförmåga.

    För att någon gång kunna få ordning och reda på vad som kan menas med ”retorik” måste den akademiska forskningen inse att ordet ”retorik” åsyftar ”språkbruket”, helt och hållet! Att tala är att utöva sin retoriska förmåga, det som skiljer människans specifika kommunikation från andra djurarters. Att skilja retoriskt tal från annan användning av talet är omöjligt. Nietzsche säger det helt klart: ”retorik är språket”, även om han inte heller skiljer mellan språket och ”språkandet” (talakten). Skedet och maten är inte ”ätandet”, även om man behöver dem som medel och som verktyg. Det som vi kallar ”retorik” är således ”språkbruket” (bruket av ett verktyg som består av grammatiskt samordnade ord). Frasen ”det där är bara retorik” är nonsens, därför att det skulle betyda att det finns ett annat språkbruk som inte är retoriskt. Var är det då för språkbruk? På vilket sätt ska man tala för att inte tala retoriskt? Att ”tala retoriskt” är en redundans. Ändå använder man ständigt detta meningslösa uttryckssätt.

    Att lära sig etymologisk kunskap vore önskvärt i skolan, säger Hans Larsson i ”Poesiens logik”. Av egen erfarenhet håller jag med honom. Etymologisk kunskap är ett känsligt kapitel eftersom man lätt hamnar i spekulationer. Men utan att veta någonting om hur orden bildats och om dess brukshistoria behärskar vi språket bara till hälften och vårt bruk av språk (retoriken) blir mindre medvetet. Retorik är inte bara att veta vad vi gör med språket utan också vad språket gör med oss. När vi förstår hur orden kommit till får vi också grunden till en klargörande metaforteori. Om detta kan jag inte uppehålla mig här och nu; det kräver en behandling för sig.

    De klassiska orden ”rhetorik” ”rhetor”, ”orator” och ”ratio”, som vi använder i modern tappning, men även själva ordet ”ord” (word och Worte) har en gemensam lexikalisk grundbult *RT (t kan bli d), som i det europeiska urspråket gav upphov till ord som har med talande kommunikation att göra. Att dessa två starka vibrerande tungspetskonsonanter (RT) fanns med i de ord som skulle ge uttryck åt olika aspekter av vårt talande förmåga, låter ganska naturligt, nästan onomatopoetiskt. Låt detta nu bli kuriösa. En inträngande etymologisk diskussion kräver sin egen plats.

    Det som är klart är att benämningen ”retorik” betecknar det ”talande språkbruket” utan inskränkning. Devalveringen av ordet ”retorik” för att, diffust och opreciserat, beteckna ”manipulativa och vilseledande” sätt att uttrycka sig, är något som uppstått när Retoriken, som kunskap om retoriken, förvandlats till instrument för ett särskilt syfte: att övertyga åhöraren. Språket (retoriken) brukas inte bara för att övertyga, utan för att göra sig förstådd överhuvudtaget; men om man ska övertyga någon, då kan man göra det både med ärliga eller med oärliga medel. Det är då inte medlen som avgör om det är retorik eller ej.

    Den nordiska Retorikens grand fader, Jörgen Fafner, kände väl till de etymologiska grundernas betydelse. Han höll också med Nietzsches något onyanserad uppfattning, när denne konstaterar att ”retorik är en upptäckt, inte en uppfinning”. En upptäckt är något som före-ligger, inte något som skapats av oss. Fafner menar att retoriken, språkbruket, fanns redan innan man började att uppmärksamma dess existens och struktur, innan det blev föremål för studium. Fafner blandar dock själv ihop retoriken med kunskapen om retoriken. När han säger att Logiken är en uppfinning, inte en upptäckt, har han rätt. Logiken studerar också sin egen upptäckt: ”tänkandet”. Vad Fafner inte insåg var att Retoriken (den analytiska diskursen om språkbruket som uppstod i Syrakusa och som Aristoteles utvecklar i sin Rhetoriké Tekne), också är en konstruktion, således en uppfinning. Språkbruket (retoriken) upptäcker man, teorin om språkbruket (Retoriken) uppfinner man. Aristoteles kallar därför inte sin avhandling ”Rhetoriké”, utan ”Rhetoriké Tekne”. Det gäller egentligen inte ”retorik”, utan ”retorisk konst”, inte redskapet utan redskapets användning. Det innebär en betraktelse av retoriken, av språkbruket, för att se vad vi gör med språket (vad retoriken är) och vad språket gör med oss. Att se vad retorik är, det är Retorik (en vetenskap om retoriken och en konst om målmedvetet språkbruk), en upptäckt som hjälper oss att förstå det uppfunna.

    Vi måste således börja skilja mellan ”retorik” som en mänsklig förmåga, som visar sig i det som kallas ”logos”: en förmåga att utveckla vår kunskap med hjälp av ett gemensamt instrument som består av ord. ”Logos” omfattar dock såväl tanke som språk (våra tankar artikuleras och får konsistens med hjälp av språkliga element). Den bästa översättningen av detta grekiska ord är: ”diskurs”. ”Kurs” är ett lopp, en process, en genomgång, en vandringsväg, något som man går igenom för att nå fram. ”Logos” ligger till grund för ”läsandet” (”lektio”) och i grekiskan förknippades ordet också med ”kalkylen” eller ”räkningen”, någon som kräver en genomgång av olika element för att nå fram till ett resultat.

    Frågan är då: vad menar vi, när vi använder ordet ”retorik”? Menar vi ”språkbruket”? eller menar vi ”den teoretiska betraktelsen av språkbruket”, som försöker kartlägga hur användningen av språket går till och vilka resultat den åstadkommer? Man talar ofta som om en aktivitet (i detta fall retorik) och sättet att medvetet använda sig av den vore detsamma.
    Visserligen är konsten beroende av aktiviteten, men den kräver en helt annan (teoretiserande, objektiverande reflekterande) aktivitet. Först upptäcker man, därefter uppfinner man.

    En medveten retorikkunnig person måste skilja ”retorik” från ”retorikkunskap”. Att definiera är, som sagt, att kunna skilja. Om man ska använda samma ord för båda, då borde man åtminstone skriva ”retorik” för det diskursiva fenomenet och ”Retorik” (med stor bokstav) för dess teoretiska betraktelse och kartläggning. Problemet med sammanblandningen av ”något” med dess kunskap, är ett utmärkt exempel på det som i retorisk terminologi (i den terminologi som behandlar retoriken i handböckerna och i undervisningen) kallas ”metonymi”. Att blanda ihop, urskillningslöst, namnet på ett kunskapsobjekt med namnet på själva kunskapen är dessvärre en normal företeelse. Vi blandar också ofta samman begreppen och orden med det som begrepp och ord refererar till.

    Saken är dock mer invecklad än så. Ty ”kunskap” är i sig också tvetydigt. Retorikkunskap kan innebära förmågan att bruka språket på ett medvetet sätt och en inlärd och bearbetad beskrivning av hur detta går till. Metonymin är en semantisk mekanism som förföljer oss ständigt. Vad lär man sig, när man lär sig Retorik? En vana att bruka språket eller ett regelsystem?

    Sammanblandningen av den studerade verkligheten med dess teori gäller inte enbart ordet ”retorik”. När vi säger ”språk” blandar vi också samman ”det som sägs” med ”sägandet” och t.o.m. med talförmågan. ”Vetenskap” har samma problem: ”vetenskapandet” blandas samman med ”det vetenskapta”, om jag tillåtes uttrycka det så. Jesper Hoffmeyer påpekar hur naturvetarna blandar samman ”naturen” med ”naturen i deras huvud”. Till vardagen brukar vi be att få varandras telefon, när vi bara kan få telefonnumret, inte telefonen. Och vi talar om ”vad klockan är”, när det bara gäller ”vilken tidpunkt” klockan visar just då. Att detta sker i vardagsspråket är en sak, men att själva ”retorikkunskapen” ska genomsyras av detta fenomen utan att en ”retoriker” lägger märke till det, det är allvarligare. Denna ständiga metonymisering leder till inbillningen att Retorik (dvs. retorikkunskapen) inte är bara vad vetenskapen gör med språket utan, i mångt och mycket, vad dessa gör med oss.

    Alla kunskapsord är metonymiska. Att folk som inte är bevandrade i Retorik inte inser hur de blandar ihop skilda begreppsliga aspekter av samma företeelse, må vara hänt. Att s k ”retoriker” (både självlärda och akademisk utbildade) inte lägger märke till alla de metonymier som de omges med, detta är en stor belastning. Därför tappade Retoriken sitt värde en gång i tiden och därför är vi på väg att begå samma misstag än en gång.

    Retoriken (med stort R) är en kunskap som hjälper oss att granska språkanvändningen (”retoriken” med litet r) i vilken kommunikativ situation som helst. Människor är beroende av språk i allt vad de gör och Retoriken kan granska vilket språkbruk som helst. Men Retoriken är själv en språklig konstruktion, en diskurs om diskursen. Att inte underkasta Retoriken en retorisk granskning är att inte leva som man lär. Många lär sig Retorikens begreppsapparat och hur den används utan att reflektera och förstå varför, annat än ytligt och i förbigående. Man lyder användningen av retoriska regler utan att ”i-fråga-sätta” deras värde. ”Har Aristoteles sagt detta, så är det rätt”, tycker man. En sådan attityd strider med Retorikens värdegrund. Retorik är en kritisk granskning av språket och kräver därför en självkritisk hållning: en granskning av själva Retorikens retorik.

    Om vi ska vara bokstavsmässiga efterföljare av Aristoteles, så får vi beakta hans ord, när han säger att även om våra bästa vänner (han menar Platons skola) har behandlat introducerat vissa tankar (han menar då ”idéläran), så är det bättre och vi är förpliktade att rädda sanningen genom att offra, om så är nödvändigt, t o m våra egna förgivettagna uppfattningar. Särskilt om vi är filosofer (jag skulle säga ”retoriker”), bör vi, bland två skilda älskade uppfattningar, välja det som är trovärdigt. Inget är mest främmande för en ”sann retoriker” än att underkasta t o m Retoriken sin egen granskning. Auktoriteterna ska tas som förebilder, inte som dikterande instanser. En aristotelisk distinktion, t ex ”ethos-pathos-logos” eller något annat typ ”epideiktikon genos” (genus demonstrativum), t ex, kan vara bra för att göra oss uppmärksamma på språkliga aspekter av betydelse. Men vi behöver inte bara lära oss detta som ett köpt verktyg utan att låta det testas i vår egen erfarenhet. Ibland kan läsningen av en auktoritet ge oss uttryck som vi kan använda t o m bättre än vad författaren insåg. Jag kallar dessa för ”bingouttryck”. Man kan säga dumheter ibland, men man kan också råka säga klokheter helt obeaktat. Ord och resonemang från en erkänd auktoritet kan öppna en väg för oss som vi ändå måste förnya och rätta till. Att lära sig Retorik genom att memorera handböcker och tillämpa recept, utan att smälta dem i vår egen erfarenhet, det är som om magen inte kunde assimilera näringsämnen och införliva deras substans i våra egna kroppsdelar. Kunskap är inte information och memorering.

    Bland de förebildliga författare som vågat smälta den klassiska retorikkunskapen och berikat eller rättat till dess resonemang kan man nämna Stephan Toulmin och Kenneth Burke. Det finns naturligtvis flera inom den s.k. Nya Retoriken. Det gäller att använda sig av förebilder, inte av förhandsgivna, fasta regler: Man bör kanske göra på samma sätt, aldrig i blindo upprepa samma sak. Det handlar om att föra en dialog med våra samtida och med de forntidas texter. Utan dialog, dvs utan reflekterande samtal, finns ingen sund Retorik. Många som kallar sig ”retoriker” idag är bara lydiga efterföljare. Retorikkunskapen behöver fortsättare.

  3. Här kommer en del 3, som eventuellt kommer att revideras
    Jag hade skickat den tidigare, men var borta
    ———————————————————–

    Retoriken: Lära som man lever
    III

    Låt oss uppehålla oss nu med att betrakta vad som händer i en kunskapsprocess som börjar med att upptäcka något som kallas ”retorik” (språkbruket) och uppfinner ett sätt att skapa en organiserad kunskap om retoriken som också kallas ”retorik”, vilket skapar en metonymisk sammanblandning. Därför brukar jag skriva ”retorik” för den ena och ”Retorik” för den andra.

    En sund kunskapsutveckling — av vilket slag det vara månde — som åsyftar ett vetenskapligt hållbar status följer tre steg:

    1- Kunskapsobjektets identifiering: man känner igen och särskiljer eller avgränsar det som man vill lära sig att förstå i förhållande till andra näraliggande objekt.

    2- Kunskapsobjektets förståelse: man gör en vetenskapsteoretisk kartläggning av studieobjektet, med hjälp av lämpligt begreppsapparat, genom att fastställa så objektivt och fullständigt som möjligt det studerade fenomenet eller faktum (dess struktur, hierarkin mellan olika detaljer) och genom att göra en analys av den erfarenhet, orsaker och effekter som uppdagas etc.

    3- Kunskapsobjektets praktiska användning: normativ-vetenskaplig kartläggning. Mot bakgrund av det som lagts upp enligt 2. kan man utveckla en handlingskunskap i förhållande till det teoretiskt analyserade fenomenet. Nu gäller det att veta HUR den uppfunna teoretiska kunskapen han användas? Det kan gälla att undvika eller att använda olika upptäckta och kartlagda faktorer med syfte till olika effekter eller resultat.

    Vi kan jämföra detta med matlagningen (eftersom Platon uppfattade retoriken som kokkonst): vi väljer ett antal användbara matvaror, vi konstaterar deras egenskaper och samband och vi uppfinner en recept för att hantera dessa matvaror, så som deras egenskaper kräver, med syfte att skapa en måltid.

    Låt oss nu beskriva närmare de tre stadierna.

    (1) I förhållande till retoriken kan det första (identifierande) steget inte tala om ”retorik” på ett diffust sätt, såsom det sker (”det där är bara retorik”). Det som kallas ”retorik” är detsamma som bruket av språket dvs. ”språkandet” i vilket sammanhang och på vilket sätt som helst. Allt språkbruk är ”retorik”. Man ska inte betrakta några språkbruk som retoriska och andra som inte retoriska. Inga aspekter eller situationer ska uteslutas. Såväl struntprat som seriösa överläggningar eller vetenskapliga diskussioner är språkliga, således retoriska. Den idiotiska frasen: ”det där är bara retorik” betyder att ”retorik” ska uppfattas som vilseledande språkbruk. Vad heter då det ärliga språkbruket?

    Att sedan tala om ”god” eller ”dålig retorik” är en bedömning som hör till ett normativt, inte till ett teoretiskt identifierande stadium. Man kan emellertid skilja mellan retoriska och andra kommunikativa uttryckssätt, som använder andra medel än ord (åtbörder, uppvisningar av något, etc), och studera hur de påverkar varandra. Låt oss då fastställa: Allt som kommer till uttryck i ord är ”retorik”. Namnet ”retorik” åsyftar språkbruket som sådant.
    (2) När retoriken upptäckts och görs till föremål för en teoretisk granskning, då skapas en intellektuell uppfinning, ett verktyg som också kallats ”retorik”, men som handlar om en ”organiserad kunskap om retorik” (en retorikvetenskap). Ordet ”retorik” får då en tvetydig användning. För att undvika missuppfattningen skulle uppfinningen kallas ”Retorik” (med stor bokstav) eller ”retorikkunskap” och reservera benämningen ”retorik” för det som upptäckts och gjorts till föremål för studier och behandling (språkbruket). Men ”retorikkunskap” har också två referenser: den kan beteckna antingen a) en ren teoretisk kartläggning av sedvanligt språkbruk eller b) beskrivningen av en normativ användning av språket i bestämda situationer.
    Det gäller att skilja kunskap om VAD från kunskap om HUR.

    ”Retorikvetenskap” vore kanske den mest precisa benämningen för den systematisk organiserade kunskapen om språkbruket (om retoriken) och ”Retorikkonst” för en systematisk organiserad kunskap om hur vissa resurser kan användas eller undvikas för att nå ett syfte.
    Man får, i detta sammanhang, inte glömma att grammatiken och andra språkliga kunskaper anvisar formella, allmängiltiga regler för språkbruket. Detta är inte heller ”retorik”1, även om det uppstår också retoriska effekter av språkets grammatiska bruk1(fotnot 1). Grammatik och Retorik kompletterar varandra men retorik är användningen av språket i konkreta mänskliga situationer. Grammatik dikterar formella språkkonstruktioner på grund av det utvecklade bruket medan Retorik betraktar det faktiska bruket. Grammatiken har sin grund bakåt, Retoriken framåt.

    När vi nu håller på att granska användningen av ordet ”retorik” utövar vi just ”retorisk analyskunskap”. Ett rent teoretiskt och vetenskapligt tillvägagångssätt kräver också en normativ retorikkunskap. Man avgör hur man ska resonera för att förstå och behandla språket, vilka ord som bör användas för att skapa klarhet och precision, hur ska språket användas även i den vetenskapliga diskursen. Den vetenskapliga retoriken väljer ett lämpligt sätt att analysera uttryckssätt och resonemangsformer som får vetenskapsmannen att skapa en begreppsapparat och en logiskt hållbar förklaring. Vetenskapligt arbete är också retorik.

    (3) Språket kan brukas för olika syften. En analys av vilka språkbruk som betjänar ett eller annat syfte är en uppgift för den analyserande retoriken som jag nyss behandlat under (2). En teoretisk eller vetenskaplig retorikanalys avslöjar hur något används för att därefter reda ut hur det kan eller bör användas i ett bestämt syfte.

    En normativ Retorik gör inget annat än rekommendera vad man ska göra med språket, inte vad som de facto görs eller kan göras, vilket hör hemma i den nämnda retorikvetenskapen. En normativ retorik som ignorerar det som erfarenheten visar eller som bara tar hänsyn till vissa aspekter och ignorerar andra, blir ingen bra normativ Retorik. En renodlad normativ retorik som bara ser några syften med språkanvändning (t ex syftet att bli övertygande och inget annat) blir en reducerad Retorik som kan ge korrekta råd för språkbruket i något sammanhang, men lämnar alla andra användningar utanför. Vi brukar språket inte bara för att övertyga eller övertala. Vi använder språket för att reda ut våra egna idéer (såsom jag gör just nu), för att informera om något, för att framföra vår ståndpunkt (oavsett om den andre godtar den eller ej), t o m för att anklaga, kränka och förolämpa på ett effektivt sätt. Det som kallas retorik är inget annat än att låta något komma till uttryck med hjälp av ordet av språket. Och Retoriken (som reflexion om ”retoriken”) är till för att hjälpa oss att bedöma språkbruket och för att uttrycka oss så ändamålsenligt som möjligt. Retorisk skicklighet används inte bara i konstruktivt, utan också i destruktivt syfte. Ondskan kräver också skicklighet för att nå sitt mål. En annan sak är att vi önskar att den onde är så dåligt i sin retorik att hans sätt att uttrycka sig bara blir en bumerang. Att sedan reda ut språkbrukets etiska kvalitet är också en retorisk uppgift. Det är Etiken som är beroende av Retoriken, för att klargöra vad som är godtagbart eller ej, inte tvärtom. Retorik är redskapet till alla resonemang, inklusive de moraliska. Men om alla är retoriskt medvetna, då är det också lättare att reda ut vad som är godtagbart eller ej i det som sägs. Retorikkunskap blir konsten att både bedöma det som sägs och använda språket effektivt, inte nödvändigtvis konstruktivt. Retorik och Etik blir då de två
    grundpelarna för en tredje: Politiken, dvs. en fungerande samhällsordning.

    * * *

    En normativ användning av Retoriken kan ske på två sätt:
    a) ett äkta sätt innebär att tillämpningen av normer bygger på beprövad erfarenhet,
    men …
    b) man kan också använda sig av dessa normer som externa regler.

    Sagt i precisa termer: Vi kan skilja mellan
    a) en retorisk konst, som bygger på en assimilerad (personlig förvärvad) kunskap och en under övning beprövad erfarenhet,
    och
    b) en retorisk teknik, som bara följer externa regler och i bästa fall skapar en rutin, inte en medveten praxis och en egentlig skicklighet.

    Det som, enligt min mening, ter sig som en sund utbildning i Retorik är något som bör ligga mellan mina tidigare beskrivningar (2) och (3), samtidigt som missbruket och tvetydigheten i ordet ”retorik”, som angavs under (1), helt banlyses från seriösa retoriska diskussioner. En godtagbar utbildning i Retorik måste blir en bro mellan teori till praktik genom en neutral konfrontation med en vetenskaplig beskrivning av språkbruket, etablerade teorier, begreppsapparater, klassifikationer och användningsteorier.

    Retoriklärandet måste börja med VAD och övergå till HUR i två etapper: först ett teoretiskt ”hur” (ett extern givet hur som har ”vad”-formen: ”hur gör man de facto”) för att övergå till ett situationsbetingad hur-tillämplig (hur kan man och bör man göra), som kräver att det inlärda bekräftas i den egna erfarenheten inte bara i handböckerna. (Jag markerar detta uttalande extra, med fettstil, så att det ska sticka i ögonen på den som kan och vill läsa). Så länge en kunskap inte stämmer överens med eller integreras i den egna erfarenheten, kan man inte tala om ”lärande”. Verbet ”lära” på svenska (och på tyska) är vilseledande. I andra språk kan man bara ”lära sig”. Ingen kan lära någon annan (lära ut), bara undervisa. ”Lärare” finns i Norden. I andra språk finns ”teacher” eller ”maestro”, inte lärare.

    * * *
    Retoriken brukar nu ”läras” i den 3:e angivna betydelsen, som en memorerande information, utan tillräckligt personligt engagemang, vilket håller på att skapa det problem som vi diskuterat på senare tid, ang. retorikexperter och konsulter. Det handlar om opportunistisk användning av Retorik, inte om saklig förståelse av språkbruket.

    Man lär sig ett dikterat ”gör så och gör så”, inte så mycket ett ”varför” i vetenskaplig betydelse2. (fotnot 2)

    Alltså:
    I varje användning av språket är retoriken närvarande. Således också i vetenskapen och även i Retorikens egna resonemang. Man använder Retoriken ofta som en given konst eller teknik att granska språkbruket. Man kan emellertid inte skapa retorikkunskap utan att hela tiden fokusera på det som är Retorikens studieobjekt: språkbruket, medveten om att även Retorik brukar som verktyg det som är dess studieobjekt. Att vara retorikkunnig, på riktigt, innebär att inte köpa grisen i säcken, dvs att underkasta Retorikens eget språk och egen teori en retorisk granskning. Retorik ska vara konsten att granska språkbruket, inte bara en teknik att använda några förgivettagna regler. Då måste den också innebära en granskning av Retorikens eget språkbruk.

Kommentarfeltet er inaktivt, bli med i diskusjonen på facebooksiden!